J har problem med bajs, har alltid haft. Om man bara nämner ordet blir han grön i ansiktet. När jag var gravid och inte mådde bra fick han för sig att han skulle göra ren kattlådorna. Han hulkade och sprang fram och tillbaka i 10 minuter per låda (vi har två). Efter denna ansträngning var han helt slut, stackaren. :-D

Det har alltså blivit så att jag tar hand om trollungens bajsblöjor. Ok för mig (hellre det än att han spyr på tösen). Igår kväll var jag på övervåningen medan han lekte med O i vardagsrummet. Jag hörde att han började prata om att byta blöja och strax därpå började han ojja sig och man hörde pust och prust och "yuk", "oh, oh, oh", "bloody hell",... Jag fattade att det var en bajsblöja det handlade om och jo, lite grym var jag när jag lyssnade och väntade... Han ojjade sig så att jag tänkte det är kanske en sån där brakblöja med bajs upp på ryggen och man önskar man hade fyra händer så jag gick ner för att kolla läget. Han möter mig med: "Åh, världens bajsblöja, jättemycket, överallt,..." När jag tog ut skräpet såg jag blöjan - det var bara en pytteklick! :-D