... och den andra inte... Vad gör man då? Ett barn skaffar man ju inte för att göra en person "en tjänst". Lite som med sex: om inte båda vill så bör man skita i det.

Jag vet inte om det är våren men alla tjatar helt plötsligt om att Trollungen ju måste ha ett syskon. J, mina föräldrar, svärfar, brorsan (som väntar sitt andra i juni),... Alla hintar, påpekar eller säger det rakt ut. Nu kan jag strunta i om mina föräldrar vill ha ett till barnbarn - det stör inte vår relation om det inte blir så - men med J är det naturligtvis annorlunda. Han vill så gärna ha ett till (han blev t.o.m. lite småsur när jag hämtade ut mina minipiller häromveckan) men jag är SÅ kluven. Jag kan ju se charmen och visst vore det kul och jag vet att jag inte måste föda vaginalt igen, KS är mer eller mindre garanterat, men jag känner mig inte redo. Framförallt av helt egoistiska själ.
Jag är verkligen mån om min egentid t.ex. som naturligtvis har minskat med Trollungen men det kan jag leva med. Men ännu mindre? En graviditet som i bästa fall betyder att jag inte kan ta mig ett glas vin ibland och i sämsta fall kommer med trötthet, illamående, foglossning,...? Ska jag vara tvungen att ha kattmaten på ett bord i hallen eller de nedersta hyllorna tömda på mina böcker i fem år till? Det låter säkert heltokigt men sånt funderar jag på.

Och sen Trollungen... Vi har det ju så mysigt nu. Hon får all uppmärksamhet, att inte kunna ge henne den vid en tuff graviditet eller att se henne åsidosatt för en "ny" bebis... Det känns helt enkelt inte rätt. Inte ännu iaf.