Onsdag natt opererades min pappa igen och sen dess har han varit nedsövd. Snart tre dygn i artificiell koma. Efter avlägsnad tumör etc. förra veckan hade han nu vatten plus var (?!) i lungorna och en infektion i kroppen.

Idag var jag hos honom för första gången på intensiven och hua, det var ingen trevlig syn. Operationssåren har läkt fint men är naturligtvis alldeles blåa, ena bröstet är svullet, slangar och apparater överallt. Imorgon ska de ta bort syret och väcka honom för att se om han orkar andas av egen kraft. Jag hoppas SÅ att han gör det! Inte bara för hans skull, även för min mamma. Man märker mer och mer hur detta tär på henne. Operationer hit och dit, kirurger som ringer mitt i natten, apparater som slår larm,...

När jag tog hans hand idag för att säga "hej då" "vaknade" han helt plötsligt till och blodtrycket sköt över 200. Min närvaro verkade stressa honom så mycket att jag fick gå ut. Sköterskan förklarade att det inte var "dålig" stress, jag skulle snarare se det som att han blev överraskad och glad över att höra min röst. Men skrämmande var det ändå. Jaja, imorgon är en ny dag och vi hoppas på många goda nyheter. Eller iaf en, singular. Det räcker just nu långt.