Idag när jag hämtade Trollungen på dagis så fick jag veta att hon har börjat "ajabaja" ffa en liten pojke. "Åh nej," tänkte jag, "inte ska hon börja så här också!" Hennes fröken tyckte dock inte att det var någon fara, tvärtom. Trollungen bajar ex. denna pojk när han försöker ta hennes leksaker. Då blir hon tvär, säger "bajaja" och tar tillbaka den/tar bort hans händer. Det är tydligen jättevanligt runt denna ålder och hör till, de lär sig att säga ifrån och sätta stop. Jag berättade hur vi har det hemma just nu och enligt henne hänger det ihop och är också jättevanligt. De små testar för det mesta först hemma hur mamma och pappa reagerar på ett visst beteende, om de får respons och hur den ser ut. Så kan jag faktiskt lättare förstå och acceptera hur hon håller på. Det känns liksom skönt att veta att det är så det är, att det är en del av det stora hela (och att det går över).