Hjälplös. Hjälplös och arg, så känner jag mig. Ni som följer bloggen vet ju att min pappa är allvarligt sjuk och att han har varit det länge. Förra veckan fick han åka in akut (för femtioelfte gången detta år) men han kom hem rätt fort. Han är gravt undernärd och uttorkad. Han MÅSTE upp i vikt. Han vill dock bara sova. Och tycka synd om sig själv. Jag förstår att det är jobbigt, verkligen, men han MÅSTE äta och han MÅSTE dricka.

I lördags var vi hos mina föräldrar och både jag och min farbror (pappas brorsa alltså) försökte prata allvar med honom. Vi sa att vi är oroliga, att han inte kan fortsätta som han gör, att det hänger på honom själv om han blir frisk igen, att livet helt enkelt inte längre är som det var innan operationen i juni förra året,... Och han verkade förstå och tog t.o.m. två tuggor så länge vi var där. Tydligen åt han knappt något igår. Mamma släpade honom till sjukgymnasten - som tyckte att de skulle åka direkt till akuten igen men det vägrade han. Idag åt han väl iaf frukost och något litet till lunch. Sen ingenting. Nu mot seneftermiddagen klappade han ihop på golvet (för svag för att stå på benen). Efter några timmar i sängen kom han tydligen på att att sätta sig i bastun är en alldeles utmärkt idé. Han släpade sig alltså dit. För svag för att stå på benen svettas han alltså ut det lilla vatten han har i kroppen. Grattis! Grattis till dagens, äsch, årets sämsta beslut!

Jag blir så trött. Jag har sagt till mamma att hon ska skriva matdagbok och visa honom svart på vitt på kvällen vad han egentligen har ätit och druckit. Då tror han inte på det han läser. "Det kan inte stämma." Jag vet inte. Det verkar som om han har gett upp. Men jag vill inte ge upp! Jag vet bara inte mer vad jag ska göra!