Pappa mår inte bra. Och enligt mig behandlas han inte heller bra, men det är nog ingen hemlighet, iaf inte för trogna läsare (*puss på er*). De kom in till akuten igår kl. 10. Eftersom de kom in med ambulans kom de iaf in fort men sen hände tydligen inget på flera timmar. I ambulansen gjordes ett EKG, de tog tempen (han hade feber), han var knappt vid medvetande. I nästan tre timmar väntade de sen i ett rum tills en läkare kom. Han hade inte direkt något att komma med, förutom att pappa skulle bli inlagd igen och att lungorna måste röntgas. När det var sagt rullades hans säng ut i hallen. Hallen fylldes med fler sängar, det var totalt kaos. En sköterska försökte sätta ett dropp mitt i smeten och inget hände. Flera timmar låg han där. Mitt i hallen. Förvirrad, med feber och ont. Taklampan i nyllet. Får det gå till så här?!

Avdelningen han skulle till var fullbelagd och det gjorde inte ett dugg för nu är han på en avdelning med, enligt mamma, mycket trevligare och duktigare personal. De försöker hitta ett mindre rum till honom för i det tillståndet som han är stressas han ytterligare av stressen med en massa spring och röster.

Kl. 11 idag, ett dygn efter att han kommit in, fick han då också ett näringsdropp. Halleluja. Röntgen visade naturligtvis vätska i lungan igen så den ska tömmas nu på eftermiddagen. Antagligen skickar de hem honom när febern är borta och lungan är tömd, utan att bry sig om att han faktiskt är helt borta i huvudet, att lungan långsamt fylls igen,... tills han får åka in akut om några dagar igen.

Hur länge ska detta fortsätta? Hur mycket till ska han orka? Under detta år (och vi har bara juni) har han fått åka in akut 10 eller 11 gånger. Inte en enda gång har han blivit färdigbehandlad, flera gånger har han skickats hem igen - trots att han inte var stabil. Hur svårt kan det vara att säga: "Vi ber om ursäkt men vi klarar inte det här; situationen är för komplex, vi har inte medlen, vi har ingen erfarenhet, vi måste skicka er till universitetssjukhuset i Uppsala." Eller så. Hur respektlöst är det inte att bara skita i att det faktiskt handlar om en människa som blir sämre och sämre - bl.a. av deras "vård"? Har de ingen ansvarskänsla alls? Känner de inget medlidande?

Jag vill koppla in patientnämden men när jag pratade med mamma om det blev hon nästan ilsk. Hon vill lösa situationen. Själv. På sitt sätt. Och gud, jag förstår henne ju. Hon är den som drabbas först och främst, hon har all information, hon upplever allt på närmaste håll så jag måste naturligtvis respektera hennes önskan. Jag kan inte göra något annat än att titta på. Kanske börja leta efter en dikt att läsa på begravningen.