Helgen har varit känsloladdad, på olika fronter. Det värsta var nog igår på födelsedagsfesten, där gick mitt mammahjärta nästan i bitar. Trollungen kunde inte leka med de andra barnen och hon ville så gärna. Problemet var att de var för stora, lekarna var för svåra, för snabba.
Hon och brorsonen C, som är drygt 4 år, leker vanligtvis jättebra ihop. Hon tycker det är så kul när han kommer hit eller vi åker dit. Eftersom de andra barnen var lite äldre hade han fullt sjå med att hänga med själv så han hade inte mycket tid eller intresse över för vår Skrutta.

Hon ville som sagt så gärna vara med men när det inte funkade tog det hårt på henne. Vår übersociala Trollunge blev som förbytt. Hon drog sig tillbaka, vågade inte prata, viskade bara och tittade i golvet när hon sa något. Hon var så fruktansvärt, fruktansvärt olycklig, för mig var det nästan ohållbart att se. Vi försökte som sagt, hon försökte. Flera gånger kom hon till mig, tittade i golvet, sträckte ut en hand och viskade: "Kom mamma, kom till barnen." Och vi gick naturligtvis med henne. Jag, J och svägerskan, V, gick med henne och vi försökte styra om lekarna lite så att hon kunde delta men det höll aldrig många minuter. Hon försökte göra sig både sedd och hörd, istället för henne bubblande skratt fejkskrattade hon hela tiden. Det slutade med att hon satte sig vid barnbordet, där de hade ätit tårta, och dukade för sig själv.

Vi blev inte långvariga och när hon kom hem tog hon igen tystheten med råge. Jag vet inte hur länge hon cyklade runt, runt och skrek: "Rooorrriiii Racerbil!" Hon var sig själv igen och somnade utan något problem.

Jag blev dock inte av med känslan av total sorgsenhet (är det ett ord?). Jag var så ledsen, jag tyckte så synd om henne, det gjorde ont. Fysiskt alltså. Klumpen i halsen satt kvar ända tills jag gick och la mig och lite till. Jag gjorde t.o.m. något riktigt knäppt. När jag gick och la mig förde jag lite oväsen. Jag hoppades att hon skulle vakna så att jag kunde ta med henne in till vår säng så att jag kunde krama henne i sömnen. Hon vaknade naturligtvis inte och jag släppte fort tanken på att bara gå och hämta henne. Jag hoppades istället på att hon skulle komma över av sig själv någon gång under natten. Det gjorde hon inte heller, Skruttmarie.

Jag vet, antagligen är detta en total överreaktion från min sida (med tanke på att jag klassar denna känsla, denna hjälplöshet, som något av det värsta jag varit med om som mamma). Ingen ville något ont, man kan inte förvänta sig empati och respekt från små barn, men att se min dotter så in i bomben bedrövad och olycklig, det var så nytt för mig att jag blev tagen på pottkanten. Jag måste inte bara lära henne att hantera såna situationer (för de lär ju dyka upp igen, antagligen t.o.m. värre), jag måste även lära mig själv att hantera dem och känslorna. Tips mottages.