Ännu en dag i helvetet.

Pappa har alltid älskat och kört motorcyklar. De senaste åren har det varit Guldwinge och han har varit aktiv i den svenska klubben och har åkt på Treffen i hela Europa. Denna helg var treffen här i närheten (som han och mamma brukade vara med att organisera) så dit ville han idag. Absolut och under alla omständigheter. Allt gick jättebra. Det vi var mest oroliga över var hur han skulle klara sig utan syrgas men det gick. Han satt i sin rullstol i regnet och njöt. (Alltså, klart han hade regnkläder och paraply och allt).

När vi kom tillbaka till sjukhuset fick han genast syrgas och slocknade sen direkt. En halvtimme senare sjönk blodsockret till 1,2 och han fick feber. De fick dock bukt på både och.

Jag har mailat hans vänner i hela världen. I morgon ska jag läsa svaren för honom. Det ser jag ju inte direkt fram emot (det blir väldigt känsloladdat) men han kommer att uppskatta några av dem helt enormt. Asch, alla.

Jag börjar få fnurr på en del begravningsrelaterade saker så man kan väl säga att det går framåt.

Mamma har flyttat in på sjukhuset (hon fick en säng i pappas rum), jag och Trollungen bor i deras stuga och J pendlar.

Jag gråter framför Trollungen, absolut. Det går just nu ändå inte att undvika. Då kommer hon och lägger en hand på min axel och säger: "Ingen fara, mamma." Man ska visa känslor för barn, vare sig det är sorg, glädje, besvikelse, hopp, ja, vad vet jag. Men med måtta. Hon får se mig gråta men hon ska inte se mig hysterisk.

Att jag har tagit på mig begravningsdelen har en anledning - jag är den enda som kan. Just för att jag har Trollungen som laddar mina batterier om och om igen, som ger mig energi. Jag har dessutom J. Mamma har varken eller. Hon har sig själv och försöker just nu förbereda sig på att förlora sin älskade livspartner. Det plus att organisera försäljningen av huset är vad hon klarar av just nu. Eller ja, det hon måste försöka bära, resten tar jag. Och det är nu jag kan organisera, kontakta, informera,... När dagen D kommer kommer jag antagligen inte heller att kunna.

Allt är så himla overkligt. Så suddigt. Jag vet inte om det är bra att veta vad som står vid dörren eller inte. Om någon dör i en olycka så händer det plötsligt, utan förvarning. Att veta att någon man älskar kommer att dö inom kort, långsamt och kanske med smärtor är mycket, mycket, mycket värre. Samtidigt ger det en tid att tja, förbereda sig. Fast kan man det? Jag tror inte det. Trots att vi nu vet att dagen snart kommer tror jag att det kommer att träffa oss helt oförberett.

J säger "sörj inte i förväg; gör det bästa av tiden nu" och visst, teoretiskt låter det bra. Men hur gör man? Bortsett från att min pappa snart dör oroar jag mig för mamma. Jag är inte orolig för mig, jag kommer att falla (jag kommer att falla djupt och hårt) men jag kommer att resa mig. På något sätt. Jag måste ju. Just för Trollungen. Men mamma. Vad kommer att hända med henne?

Samtidigt bör jag lyssna på J. Han gick igenom mer eller mindre exakt samma situation när hans mamma dog för 11 år sen. Av cancer. Vilken helt överflödig jävla skitsjukdom!