Helt plötsligt har mitt liv blivit en film. Och inte är den bra. Att behöva planera sin än levande pappas begravning är då inte direkt block buster-material. Men den lotten har jag tydligen dragit. Nu har det gått, tja, 30 timmar eller så, sen vi fick beskedet och världen är en annan.

Vad har jag gjort? Jo, jag har varit på sjukhuset, sen åkte jag med mamma till stugan. Vi söp oss fulla, planerade och filosoferade - medan vi grät. Antingen en av oss eller båda. Sen gick vi upp. J och Trollungen kom och vi flyttade möbler. Nu står mina föräldrars säng i vardagsrummet (där ska han dö) och badkaret (som pappa inte längre tar sig i) står ute. Mamma åkte till sjukhuset och jag åkte och käkade (petade i maten) med J och Fisan. Sen fick jag springa in på Kappahl och köpa två överdelar (tack vare rean blev det tre). J skulle ta med sig rena trosor och en topp - han kom med rena trosor och ett par strumpor så jag behövde verkligen något rent att sätta på mig. Ja, sen åkte vi till sjukhuset. Där var vi tills kvällen, då jag, J och Skruttan åkte ut till stugan. Jag diskade, kokade kaffe, J åkte hem och jag och Fismarie stannar här. Hos mamma. Som kom en timme efter oss och sover sen en timme (valium och vitt vin is da shit). Svammel.

Pappa har väldigt specifika önskemål angående sin begravning och det är som sagt min vinstlott att fixa. Jag kan inte gå in på detaljer än men det är iaf något som jag har pratat med folk om idag. Han vill även ha en stor fest, alltså NU, så länge han är med och även den lotten har jag dragit. Jag har mailat en hel drös personer i hela världen och jag har fått otroligt fina mail tillbaka. Jag ska läsa dem från de som inte kan närvara nästa lördag, har jag tänkt.

Har jag tänkt. Har jag tänkt. Jag förstår ingenting. Jag flyter liksom bara med, försöker koncentrera mig på måsten. Alla ljud runtomkring känns dova, alla färger är helt plötsligt mycket mattare. Måsten är mammas ekonomi (komplicerat men lösbart; vi kommer att vara tvungna att flytta men who gives a shit) och pappas sista tid. Vad kan vi göra för att underlätta, var köper man det, vad vill han absolut göra och vad av det kan vi uppfylla. I morgon vill han på en viss utflykt (också en lång historia), det är väldigt viktigt för honom. Så det ska vi möjliggöra. Att han inte kan få med sig syrgas i de timmarna är ett problem eftersom han egentligen är beroende av det men han vet det. Och han skiter i det, han VILL åka och då får han det. Vi har fått låna en rullstol iaf (supergeneröst, tack jävla skitsjukhus).

Jag får inte gråta. Pappa vill inte det. Om jag börjar kan mamma inte sluta. Trollungen får inte se mig så.

Egentligen, vad jag känner allra mest för att göra, är skrika. Och sparka någon.

Vad är det som händer? Är detta verkligt? Händer det mig? Hur är det möjligt? Jag har en energisk, av livsglädje och förväntan sprudlande 2,5-åring här - det går inte ihop!