Jag är inte troende och det är något jag beklagar just nu. Hur skönt måste det inte vara att finna tröst och säkerhet i något man tror på, i något man är övertygad om?

Pappa var intresserad av att plantera grönsaker och blommor. Inte överdrivet, det var inget han sysslade med dagligen eller så, men när det var dags satte han alltid några potäter, tomater,... Trots att han var sjuk i år så orkade han ändå med att få ner lite i jorden. Det är inte många veckor sen han smög runt med Trollungen och visade henne sina skatter. Något han funderade mycket över var om hallonen skulle ta sig. Rosen han hade planterat vid ena väggen hade han redan gett upp.

Tre dagar efter hans bortgång såg vi det: det fanns hallon på busken och rosen hade slagit ut. Jag vill så gärna få det till en hälsning från honom. Ett tecken på att han har kommit fram var han nu är och att han äntligen, äntligen, efter allt lidande, har det bra. Så måste det väl vara? Eller är det bara slump?