Idag är det en vecka sen pappa ringde och berättade om sin dödsdom. Det var sista gången vi hade ett riktigt samtal. Innan dess var han för trött för att prata länge så jag blev riktigt paff när jag hörde hur stadig hans röst lät i telefonen. Det han hade att säga var ju mindre roligt. Då visste ingen, kunde ingen tänka sig, att han skulle dö bara fyra dagar senare. Att han skulle kvävas långsamt. 19 timmar.

Hur. Hur? Hur ska man lära sig att leva med något sånt? Att ha sett någon man älskar så oerhört mycket gå denna långsamma, plågsamma väg? I 19 timmar såg jag min pappa dö. Kommer jag någonsin att återhämta mig? Kommer jag någonsin att fungera normalt igen?