Just nu är jag helt ensam i stugan. Iaf om man bortser från mammas katt. J och Trollungen är hemma hos oss och dit kommer även brorsan att åka när han har varit på sjukhuset. Någon måste hålla ställningen här och jag är inte ett dugg ledsen över att det är jag. Det är så SKÖNT att äntligen, äntligen vara helt ensam. Nu kan jag sortera mina tankar och känslor eller inte göra något.

Det var som numera vanligt en dag på sjukhuset. Pappa har blivit sämre men vi ger inte upp hoppet om att han iaf kan vara med på festen på lördag. Han har önskat sig en stor fest och det ska han fan i mig få. Vi hade tänkt ha festen hemma hos mina föräldrar men då trodde vi fortfarande att han skulle kunna komma hem. Det ser nu inte så ut men vem vet, det palliativa teamet som kommer i morgon har kanske en lösning. Hursomhelst så har jag hyrt konferensrummet på sjukhushotellet för dit får vi honom ju iaf.

Jag tror att jag har gått in i den "avtrubbade fasen", om den finns. Det har nästan blivit "normalt" att fundera över begravningen, boendet, fest. Det håller mig sysselsatt och känns lite mindre tungt. Skumt, men man vänjer sig väl lite antar jag. Det kanske är det som är fördelen med att veta... Jag vet dock att det är lugnet före stormen. Den värsta stormen i hela mitt liv. Jag ser de mörka molnen, de lurar där borta.