Nu har det gått ett och ett halvt dygn sen pappa gick bort och världen är upp och ner.

Mamma och jag var hos en begravningsbyrå igår och det var givande på så sätt att jag tycker den är nästan överflödig. Vi vill ha begravningen på vårt, på pappas sätt, och kommer ändå att fixa och organisera det mesta själva. Men visst behöver vi en kista och transporten. Det stora problemet är lokal. Den som ingår i paketet - Uppståndelsens kapell i Rud - kan vi inte få den dag vi vill och där finns ingen hembyggdsgård eller så i närheten och vi vill ha egen mat. Acksjöns kapell var vårt första val och det hade gått - tills vi kom på att nöjesfältet bredvid är igång och det känns inte som om vi vill ha en massa spring och stoj utanför.

Idag kommer det en mäklare som ska värdera vårt hus.

Jag håller på att bli knäpp. På riktigt. Jag hör låten som var hans ringsignal - Ring of Fire - precis hela tiden i mitt huvud. J tvingade mig att kontakta vårdcentralen för att träffa en kurator så det ska jag göra kl. 14 idag. Varje gång jag börjar nynna utan att märka tror han att jag håller på att försvinna in i mörkret. Att bita ihop inför Trollungen är jättesvårt men det klarar jag nog faktiskt rätt så bra. Hon verkar iaf inte märka något och jag säger: "Mamma är bara lite trött" flera gånger om dagen. Hon vill åka till sjukhuset och hälsa på morfar men vi säger att han sover.

Jag vet att jag inte borde vara ledsen för pappas skull. Han har det så mycket bättre var han än är nu. Han hade noll livskvalitet kvar. Även om han naturligtvis älskade oss så hade han inget i vardagen kvar att leva för. Men jag sörjer att det blev så. Att han var tvungen att lida så länge. Varför kunde det inte ta slut efter första operationen förra året? Varför var han tvungen att lida ett år till för att sen dö långsamt?