Eftersom jag är ensam i kväll kommer mycket tid att gå till att svamla i bloggen. Det är det jag har den för, min blogg är min dagbok, så att säga. Här skriver jag om vår fantastiska Trollunge och hennes framsteg, vårt liv och sånt. Jag vet att detta inte är särskilt intressant för allmänheten men det är som sagt inte det det handlar om för mig. Jag går ofta tillbaka och läser vad jag skrev då-och-då och någon gång kommer jag att gå tillbaka och läsa om hur jag upplevde pappas sista dagar, beskedet, hans bortgång.

Pappa. Han är inte ens en skugga av sig själv. Det har han inte varit på länge. Det fanns en tid efter Örebro som vi trodde att allt skulle bli bra igen men när jag ser tillbaka så har det bara gått nedåt sen vi fick beskedet att tumören inte var borta. En stark, envis åsna är vad han var, med en vilja av stål och alltid flera byggprojekt på gång och resor och motorcykelturer i kalendern. Det som var kvar sist var envisheten. När han förstod att han aldrig mer skulle köra motorcykel slutade han helt att äta. Han skulle INTE äta. Och det trodde vi var det största problemet. Det var det ju, så snett sett, eftersom han är gravt undernärd och alltid på gränsen till uttorkning men då visste vi inte att ny cancer är på g. Cancer som han inte kan bekämpa.

Nu vet vi att han kommer att dö. Inom kort. Och vetandet om att det inte längre är han, att hans liv som det är nu (och har varit ett tag) inte är ett lyckligt liv för honom hjälper. För honom är det en lättnad, det enda han är rädd för är vägen. Han vill INTE bli ett kolli som inte kan göra mer en drägla. Det kommer inte heller att hända. Vi är alla överens om att då stänger vi av. Fast för honom är det ju lätt att känna lättnad, det är ju vi som blir kvar med ett stort hål. Fan alltså, att man inte är religiös, då skulle kanske allt ha en mening, man kunde skylla på gud och tro att pappa snart kommer att leva loppan med sin syster som dog för ett drygt år sen. Av cancer. Surprise, surprise.

Sjukhuset. I detta år har han åkt in akut 16 gånger. Han har ALDRIG blivit färdigbehandlad, det, plus alla felbedömningar och misstag. Han har röntgas, de har tagit prover,.. Att de nu, när han har varit inlagd i fyra veckor, upptäcker "långt gången cancer" är så sjukt otroligt, jag trodde inte att sånt var möjligt. Jag har velat koppla in patientnämnden tidigare men mamma var emot det. När pappa är borta är det det första jag kommer att göra (iaf när jag kan tänka klart igen). Jag ska kontakta dem och kräva en undersökning. Jag är helt övertygad om att han inte hade behövt lida lika mycket om de hade varit professionella. Han kanske t.o.m. hade kunnat bekämpa den nya cancern om de hade upptäckt den. Han skulle kanske ha levt till sin 65-årsdag i september. Om sen en undersökning visar att allt har gått rätt till, ja, då kan jag iaf lägga det bakom mig. Men en undersökning kommer jag att kräva. Big time.