Igår kväll gick min pappa bort.
I förrgår, kl. 23:30, ringde mamma och sa att vi måste komma till sjukhuset. Vid midnatt var vi där och fick veta att pappa skulle kvävas av allt slem han hade i lungorna och strupen och som han inte längre kunde hosta upp. Det skulle ta allt mellan 5 minuter till 2 dygn. Fy fan. Fy fan. Hur förbereder man sig på att se någon långsamt kvävas till döds?
19 timmar tog det. 19 timmar. Vi bråkade till oss morfinspruta efter morfinspruta för att hålla honom "borta". Han hade inte ont, det vet vi iaf.
Dessa timmar var de värsta jag någonsin har varit med om. Allt känns fel. Efter året med lidande, varför skulle även slutet vara så långdraget? Vad fanns det för nytta med det? Jag kan kanske se en positiv aspekt och det var att vi hann göra upp med oss själva, vi hann bli redo att låta honom gå. Vi bad honom gång på gång, när andningsuppehållen blev längre, att släppa taget och gå men han var lika tvär, stöning och envis som i livet. 19 timmar.
De senaste månaderna, egentligen hela sista året, var ett enda stort lidande så tanken på att hans lidande, hans smärtor och rädslor äntligen är över får vara den som håller oss uppe. Men just nu känns det som om jag håller på att bli vansinnig. Samtidigt som jag känner ett konstigt lugn.
Jag vet inte. Världen är en annan nu, grå och färglös. Jag hoppas att solen snart går upp igen.
12 comments:
Nu dansar han på guldgator... Jag beklagar sorgen (avskyr det orden, de hjälper ju ingenting) och sänder en styrkekram *KRAM!*
Jag beklagar sorgen! :-(
Nu får din pappa sova i ro och han kommer alltid att finnas i er närhet.
Massa kramar
Urs jag börjar nästan gråta när jag läser :( Kan inte ens tänka mig hur det känns! Styrkekramar!!!
Efter regn kommer solsken, som det så fint heter. Livet må aldrig riktigt bli detsamma efter någons bortgång, men fortsätter gör det likväl.
Sänder en kram i sorgen.
Ta hand om dig.
Åhhh tårar rinner för mina kinder när jag läser detta. Beklagar sorgen. Sänder många kramar till dig och de dina.
Hör av dig om det är något jag kan göra för dig/er.
Tänker på er
'
KRAM
Det finns inga ord för hur mkt jag skulle vilja ta din smärta nu... Bara tanken på att förlora min pappa...
Det finns nog inga ord heller... Finns här... Du förstår vad jag menar
Kramar
Beklagar sorgen:(:(
beklagar sorgen! kram.
Usch, vad hemskt! =( Livet är orättvist, så då borde väl döden vara rättvis? Beklagar verkligen sorgen. Ge det tid så ska du se att solen går upp igen.
Beklagar verkligen, Linda. Sänder massa värme, tankar och kramar till er!
Beklagar verkligen!
Jag känner mig så fruktansvärt ledsen för din skull. Du verkar ta allting med bravur och styrka. Min farfar gick nyligen bort och jag kan bara tänka på hur det skulle vara att förlora min pappa. Jag skulle inte klara av det. Inte alls.
Jag beklagar verkligen sorgen.. :(
Post a Comment