Idag såg jag pappa för sista gången. Vi var på visning i Lilla kapellet (det heter tydligen verkligen "visning", låter lite som "husvisning"). När vi kom till kyrkan och kyrkogården trodde jag jag skulle smälla av. Det kändes som om det lilla som läkt, det lilla man har börjat acceptera försvann, poff, och jag var tillbaka på sjukhuset där jag såg honom kvävas till döds. I 19 timmar. Jag var ytterst tveksam till om jag skulle gå in eller inte men jag gjorde det och det var bra. Tror jag.

Han låg i kistan och eftersom han var så undernärd och insjunken redan när han levde var skillnaden inte stor. Tvärtom så var han skitsnygg (om man kan säga så om sin döda pappa) där han låg i sin älskade mc-väst (vad jag har stuckit mig blodig när jag sydde fast emblemen!) och med hörlurarna från sin CD-spelare. CD-spelaren köpte jag för bara några veckor sen så att han kunde lyssna på sina countryskivor på sjukhuset. Jag ville att han skulle ta den med sig och det var inget problem. Nu kan han lyssna på Johnny Cash-CDn som sitter i hur ofta han vill.

Nej, fy fan alltså. Jag vet, jag vet, jag vet att han har det bättre nu men varför i helvete var han tvungen att lämna oss för att kunna må bra?!