Idag var vi på aurorasamtal, här heter det Viktoriagruppen. Vi lämnade Trollungen en kvart tidigare på dagis och sen körde vi in till sjukhuset i Karlstad. Det slog mig inte förrän vi körde in på parkeringsplatsen men sist jag var där var för att se pappa dö. Den insikten slog mig som en hammare och det tog några minuter tills jag hade mig under kontroll.

Vi gick iaf in och satte oss i väntrummet. Vi blev hämtade av en trevlig BM som sen tog oss genom hela förlossningsavdelningen till ett litet rum. Jag var inte förberedd på att vi skulle gå in dit igen men det gick det också. Samtalet gick bra. Det var jobbigt att berätta om Trollungens förlossning men det kändes bra när det var gjort.

Jag delar in Skruttans förlossning i två delar, den medicinska och den männskliga delen. Att det medicinska gick fel är ju inte mycket att göra åt (vattenavgång med en omogen livermoder är sämsta möjliga start men händer det så händer det liksom, och att jag inte läkte som jag skulle efteråt var inte heller mycket att göra något åt), det som har påverkat mig mest är dock den männskliga delen, missar och felbedömningar som gjordes av människor. Saker som att vi blev bortglömda och ignorerade i 8 timmar, att BM skrek åt mig att hon går minsann hem och lämnar mig ensam om jag inte skärper mig, att smärtlindring är för mesar (SÅ sa hon det naturligtvis inte) och att jag klarar mig bra med bara lustgas och något annat får jag inte, ja, etc. etc.

Iaf så kom vi fram till att jag får en remiss till mödravårdspsykiatern och sen ska vi talas vid efter rutinultraljudet. Jag behöver inte oroa mig för att få ett snitt - om det är det jag vill så får jag det - men det kan ändå vara skönt att få prata ut och "bli av" med lite gamla funderingar och oron.

Vi stannade vid Subway på vägen hem och tog med oss en sandwich och en latte var. Mumsfillibabba.