För varje dag som går känns allt lite, nej, mycket lättare och bättre. Jag vet inte, egentligen har jag ingen "avslutskänsla" efter sjöbegravningen fast det kanske är så här det känns? Den inre oron verkar vara borta och jag ser fram emot en massa saker, filuren i magen, 1 advent, julen,... Konstigt egentligen, eftersom det är första julen utan pappa, men just nu känns det inte som ett "problem".

I förrgår fattade vi ett stort beslut: vi kommer att bo kvar här. När pappa dog och mamma flyttade härifrån kände jag att jag absolut inte vill bo kvar här. När jag plussade kände jag att vi MÅSTE flytta i god tid innan filuren kommer så att Trollungen hinner vänja sig vid ett nytt boende och ett nytt dagis innan det är dags för nästa förändring. Vi har kikat på hus men inte hittat något som föll i smaken och i förrgår, när jag satt på toa, kom jag på hur knäppt det är. Hur knäpp jag är.

Det finns inte en chans att vi hittar något så billigt och stort som detta hus och med tanke på att vi kommer att gå ner i tid (vilket påverkar inkomsten avsevärt) när filuren kommer är det helt koko att flytta till något som är mindre och ffa dyrare. Här finns utan problem utrymme för en till liten familjemedlem, vi har en liten trädgård. Byn är ju så snett sett inte mycket att hänga i julgranen men här finns allt vi behöver på gångavstånd och det tar bara en kvart att åka in till Karlstad om man känner för action. Jag skulle jättegärna flytta närmare mamma men det är helt enkelt inte tid för det just nu. Om vi drar oss in mot Karlstad innan Trollungen börjar skolan så räcker det. Då har vi några år på oss att bygga upp ett bättre sparkapital och ja, fördelarna med att inte flytta är helt klart för många.

J var som sagt med på galoppen och även mamma (som vi hyr av) hade inget emot att vi stannar så vi blir kvar och det känns bra. Nu har alltså även flyttbiten försvunnit från mina axlar. Jag säger ju, allt blir bara lättare och lättare.