Karin (jag kan ju inte svara i din blogg, snyft) och Sandlådemamman, jo, i samband med aurorasamtalet fick jag en remiss till mödravårdens psykologer och jag har även fått en tid. Två tider t.o.m. men jag har varit tvungen att avboka dem p.g.a. sjukdom (den senaste för två veckor sen, när jag var så dundersnorig). Nu väntar jag på en ny tid. Jag vet inte riktigt om det kommer att ge mig något men jag ska iaf gå dit och prata med dem.

Som förklaring, så att det förra inlägget inte låter så kryptiskt: ja, jag hade en jobbig förlossning med dottern. Den blev min värsta mardröm, mitt personliga helvete. Inte så mycket p.g.a. de medicinska komplikationerna utan det var mer den mänskliga faktorn. Fysiskt var jag återställd efter ca 4 månader, psykiskt lider jag än idag, snart tre år senare. Inte längre så att det påverkar min vardag eller så men då och då kommer det upp till ytan. Jag har aldrig orkat skriva en förlossningsberättelse. Jag har börjat några gånger men helst vill jag bara glömma allt.

Den medicinska biten var som sagt inte det värsta (pinvärkar, trasig EDA-pump som inte byttes ut och lite sånt), utan det var hur jag/vi blev behandlade och rädlsan och hjälpslösheten som det medförde. Jag låg med pinvärkar i över 24 timmar och ett arbetspass glömde bort oss. Ingen kom för att kolla hur det stod till på över 6 timmar och det kändes ju så där. När nästa BM kom och jag ifrågasatte det så hade de haft för mycket att göra. Aha. Jag fick ingen mat på 14 timmar (DÅ fick vi reda på att det fanns saft och smörgåsar som man fick hämta själv när man ville). Ja, en massa helt enkelt organisatoriska saker fungerade tydligen inte, vilket känns så där när man ligger där som nervös, rädd och orolig förstföderska...

BM - som vi i efterhand bara skulle referera till som "The Evil Witch" - tog det som personlig förolämpning när jag inte klarade av akupunkturnålarna. Jag sa att jag är med på att testa det som smärtstillande men jag blev rädd, fick frossa, det kändes obehagligt så jag bad henne ta ur dem igen. Hon blev som sagt så tvär att jag inte vågade be henne ta ut de sista utan de drog jag ut själv.

Nästa dag, efter 24 timmar, hade jag haft ont till ingen nytta, jag hade inte öppnat mig ett dugg. Då ansvarig BM (väldigt trevlig) kom och pratade med oss om igångsättning, något som jag var rädd för eftersom jag hade hört att det kan bli väldigt långdraget och eländigt. Vi kom fram till att försöka och om jag kände att jag inte orkade längre skulle jag säga till, då skulle det bli snitt. Droppet lades och jag fick EDA-pumpen i ryggen. Den slutade att fungera efter några minuter och då hade TEW tagit över. Hon bestämde att den inte skulle bytas ut för "många kvinnor föder med bara lustgas, det går så bra så".

Det gjorde det inte och det var väl nu helvetet började. Jag öppnade mig inte så droppet ökades. Lustgasen gjorde inte ett dugg, förutom kanske att man hade något att hålla i. J tog sig några andetag och tyckte inte heller att den gjorde någon nytta. Efter fem timmar sa jag att "nu ger jag upp, jag kan inte mer, nu vill jag ha snittet". TEW tyckte det var trams, ingen läkare konsulterades. Vid ett tillfälle när hon var nere och grävde med båda händerna råkade jag, av reflex, trycka till hennes axel med ena foten (jag låg alltså i gynställning). Hon blev flyförbannad, halvt vansinning, och skrek på mig hur jag kunde understå mig att sparka henne. Hon gormade ett bra tag och jag mumlade ursäkt efter ursäkt. Vid ett annat tillfälle hoppade hon upp till mitt huvud och fräste att om jag inte skärper mig så skulle hon gå hem.

Jag bad ett par gånger om det lovade snittet men nej, det hade minsan ingen lovat (BM från morgonen var ju inte längre där). Efter 8 timmar ville jag bara dö. Jag hoppades att jag skulle få en propp eller en hjärtinfarkt eller något men nix. När jag sen hade krystat i nästan 90 minuter tog de fram sugklockan och ut kom hon (efter att den glidit av några gånger). Det var då ca 11 timmar efter igångsättningen.

Under hela tiden pratade ingen med min man. Ingen. Han fick ingen information. När TEW hoppade upp till mitt huvud och fräste trodde han först att hon tänkte lappa till mig.

Det skulle kunna ha varit allt men sen fortsatte eländet när jag inte läkte som jag skulle. Fysiskt då. Jag blev sydd en hel del men stygnen lossnade innan jag läkt. På efterkontrollen, 6 veckor senare, var jag fortfarande så öm och svullen att hon inte kunde kolla knipet. Jag kunde inte sitta ordentligt på flera månader, var inne på spec.mödravården ett par gånger,...

Och så psyket då. De första dygnen var jag i chock, det var som om jag gick runt i en dimma. TEW kom för prata om förlossningen och sa saker som: "Nu är du väl glad att det inte blev ett snitt" och jag förstår än idag inte varför jag skulle ha varit det. Men jag mumlade att "ja, jo, kanske det".

Jag hade extremt svårt att knyta an till Trollungen. Jag kände noll, inga rosa moln här inte. Snarare tunga, gråa regnmoln. Jag tog hand om henne och sånt, naturligtvis, men jag hade gjort och känt samma sak för vilken bebis som helst. Jag var så full av den egna smärtan, sorgen över hur det hade blivit, bilderna som förföljde mig,... Jag grät mer eller mindre permanent de första 6 veckorna (sicken härlig första bröllopsdag vi hade, pizza och champagne och jag grät och grät).

BVC rekommenderade att jag skulle kontakta deras psykologer men det orkade jag inte. Jag ville bara glömma.

Nä, usch, det får räcka som en "liten" sammanfattning. Jag skulle kunna skriva en hel del mer men nu får det räcka för denna gång. Jag borde nog jobba lite också.

Jag vet att det finns kvinnor som har varit med om mycket värre, där det verkligen var fara för livet och sånt, men bara för att det finns folk som har haft det värre mår jag ändå dåligt - än idag tydligen - över vad vi upplevde. Inte en chans i helvetet att jag utsätter mig för det igen och jag hade inte gått med på ett barn till om det inte hade funnits alternativet planerat snitt, som jag nu ska få med Filuren. Jag skiter dessutom fullständigt i att det finns folk där ute som anser att "om man är rädd för att föda vaginalt ska man inte ha barn alls" och "sånt ska mina skattepengar inte gå till". Jag är inte heller alltid nöjd med vad mina skattepengar finanserar men nog finns det sämre alternativ än snitt för förlossningsrädda så mitt råd: suck it up.

Om du har läst ända hit tycker jag att du ska ge dig en klapp på axeln för jag tror att det är nog historiens längsta blogginlägg.