För några månader sen bestämde vi (ok, jag) att vi (J och jag) skulle sova i separata sovrum. För många faktorer stör min nattsömn och hans snarkningar är iaf en som jag kan påverka - genom att kasta ut honom. Vi har testat hela apotekets utbud, inget funkar, och jag vill att han går till en läkare. Det är inga vanliga snarkningar utan extrema, plus andningsuppehåll på flera sekunder, flera gånger under en natt.

Hursom så trodde jag faktiskt i min naivitet att detta skulle störa honom så mycket att han faktiskt skulle ta tag i det. Jag har inga som helst problem med att sova ensam men han trivs egentligen inte med det. Egentligen. Tydligen är det dock inte så illa för honom att han känner behovet att få en läkartid. Så det gick ju inte helt enligt plan, kan jag tycka. Nog för att jag får sova ostörd de stunder jag kan sova men jag hade ändå gärna sett honom gå till en läkare. Ffa andningsuppehållen gillar jag inte alls. Nåja, en fluga av två fick jag iaf.

Nu när han kom hem från England så testade vi att sova i sovrummet igen men nä, efter några nätter gav jag upp och nu får han sova i gästrummet igen.


Och nej, man behöver inte ha stora problem i förhållandet för att sova isär. Det kan, som i vårt fall, bero på att den ene störs av den andres snarkningar. Eller så har man helt enkelt olika sömnbehov och dygnsrytm. Eller den ena kan bara sova när det är becksvart och den andre behöver en nattlampa. Och man kan ändå ha sex.