Killmamman skrev om saker hon saknar så här som höggravid (vi har samma BF) och ja, jisses, vad jag känner igen mig! Jag tycker dock inte att det har något med ytlighet att göra utan det är en helt normal reaktion på att inte kunna göra vad man vill och hur man vill, alla små och stora krämpor,... Det ÄR påfrestande att vara gravid och 40 veckor med en inneboende är en låååång tid (även om jag tycker att denna graviditet har gått mycket fortare än Trollungens).

Nu har jag inget problem med att färga håret när jag är gravid och jag har inte ont någonstans (*peppar peppar*) men gud, vad jag vill ha min kropp för mig själv nu! Filuren hickar och hickar, detta kissande stup i kvarten, när jag försöker jaga dottern känns det genast som om jag håller på att skita på mig, att sova är omöjligt, jag kan inte läsa en godnattsaga utan att bli andfådd (efter första meningen), och ja, knyta skorna och ta upp saker från golvet är nästan en nära döden-upplevelse...

Jag ser inte bara fram emot att snart få träffa lillebror utan oj, vad jag ska njuta av mitt första glas vin och tänk när jag äntligen kan fortsätta med min minnestatuering (det projektet fick jag ju avbryta när jag plussade, hrmpf).

Nä, klart att jag är glad över att vi snart har en liten Filur att ta hand om (VI, inte bara jag och min kropp) men just nu vet jag inte vem som kom på uttrycket "det välsignade tillståndet".