Trollungen har börjat med något som oroar mig lite. Nog för att jag är lite blödig just nu, med amning och kommande årsdag och semesterstress men ju mer jag funderar desto mer hjälplös känner jag mig.
Det började med att hon inte längre ville cykla. När jag försökte locka och lirka så kom det fram att hon vill inte cykla för hon är inte tillräckligt bra på det. Hon säger verkligen så. "Jag kan inte, jag är inte tillräckligt duktig." Hon, erm, körde in i en buske sist för att hon glömde hur man bromsar och sen dess känner hon att hon inte är duktig nog på att cykla.
I morse på simkursen gjorde de något som hon inte kunde (så klart, det är ju första gången). När hon kom hem idag och jag frågade henne hur det hade varit att simma så sa hon: "Det var inte så bra idag, jag var inte duktig." och "Jag kan ju inte simma, jag är inte tillräckligt bra."
Hon har sagt liknande saker i andra sammanhang.
Jag får direkt vibbar av en tjej som är för rädd att prova nya saker, som har noll tillit till sig själv eller som tror att hon inte duger. Oh, hjälp, hur kan jag bryta detta? Hur kan jag peppa henne till att våga och lita på sig själv? Jag står liksom lite handfallen och säger: "Det gör väl inget, om du vill kan vi öva att bromsa efter middagen." eller något sånt. Eller överdriver jag? Det är väl inte heller omöjligt antar jag...
4 comments:
oj vad svårt... kan det inte bara vara en fas? det bästa sättet att peppa henne är väl att visa att du vågar/kan i olika situationer, vara ett gott exempel liksom?
tack för uggletips :)
Men usch så hemskt! Värker till i mammahjärtat när jag läser. Tror du får peppa henne till att pröva så hon ser att hon visst klarar det. Jättesvårt att veta hur man ska göra...hoppas att det är något som går över fort!
Usch, vi har samma med Juni. Hon vågar inte mycket & först trodde jag hon var "feg" men nu har jag insett att hon inte vill prova på saker av rädsla över att inte behärska det. Jag vet inte heller vad man ska göra, jag försöker allt utom att just propsa för mycket, men misslyckas hon förta gången eller så så blir hon genast tillbakadragen & försiktig.
Jag vill ju ge mina tjejer självförtroende & egenskapen att våga prova på saker (till viss grad...) men jag känner att det är jätte, jättesvårt!
Jag tror det bästa är att avdramatisera, att inte göra det till en grej "nu ska vi öva", utan bara konstatera "jaha, kunde du inte det, men det var väl roligt att bada/dra runt på cykeln/åka iväg ändå". Lite så att det inte är prestationen som är det viktiga utan allt omkring och att hon är glad.
Jag är noggrann med att alltid säga att det inte finns något dottern inte KAN. För jag är spyless på en person i min närhet som verkar ha fått det i sin skalle sen barnsben att h*n _kan inte_ olika saker, och det där har fått följa med i livet och jag blir så irriterad. Alla har olika förusättningar och det är olika lätt och svårt, men alla KAN göra vad som helst, bara de vill det tillräckligt mycket. Och alla kan måla/dansa/hoppa fallskärm, men kanske olika bra/snabbt.. Men det är mer på ett filosofiskt plan, inte så mycket konkret "varje svensson kan bli astronaut"... Men i alla fall, tanken, du KAN!
Post a Comment