Idag är det 1 år sen pappa ringde från sjukhuset och sa att de hade upptäckt ny cancer. Långt gången levercancer. Det var sista gången han pratade med mig. Han måste ha mobiliserat alla krafter han hade för att personligen ringa mig och brorsan. När jag kom till sjukhuset en timme senare pratade han inte längre. Han var vaken och medveten men han viskade bara då och då till mamma. Då trodde vi att vi iaf skulle ha några veckor. Ingen, inte ens läkarna, trodde att han skulle dö bara fyra dagar senare.

Det känns som om det var igår och samtidigt som om det var i ett annat liv. När slutar det göra så in i helvetes ont?