Som en del vet och/eller har märkt så var slutet av 2011 tufft. Jag var trött, låg och utmattningsdepressionen var mer eller mindre ett faktum. Att vara egen företagare, ha en snart 4-åring med stark vilja och en spädis, en make som så klart vill ha uppmärksamhet då och då, en katt som var illa däran, ett hushåll som vill skötas, kryddat med en oviss boendesituation och lite annat småtjaffs är tufft. Har man dessutom höga krav på sig själv (och då snackar jag inte städat hem, den har jag gett upp för länge sen ;-)), försöker jobba 150% när man bara har 50% av tiden till sitt förfogande,... Ja, ni fattar, det går helt enkelt inte. Inte utan att det kostar och det det kostar är hälsan. Och sömnen. Men det går ju hand i hand.

Hursom, till allt detta kom en annan grej: jag insåg att jag själv liksom har kommit bort. I denna vardag med jobb, kunder, deadlines, barn, barns behov, mat, städning, maken, katten, husletning, flytt,... fanns nämligen ingen som helst plats för mig. Visst, för mig som mamma, entreprenör, uppdragsgivare, maka, kock,... men jag, mig, mina intressen...?

Vi, J och jag, satt och tittade på gamla kort (gamla = 5 år) och vi kom till ett där vi båda var uppklädda till fest och J sa, helt utan att egentligen mena något: "Kolla där, undrar vad som hände med den tjejen." Den tjejen var jag och jisses, vad denna mening satte sig på hjärnan. Jag har hört, analyserat och funderat på den om och om igen, dagar som nätter. Vem var jag då? Vem är jag idag? Var finns utrymme för mig och mina intressen? Vad ÄR mina intressen?

Det funderade och analyserade jag som sagt på till absurdum. Sen kom nästa slag. När jag började rensa i garderoberna hittade jag så klart en massa gamla kläder (igen, gamla = 5 år). Där höll jag mitt gamla jag liksom i handen och det "värsta" var inte att byxorna inte längre passar utan det värsta var insikten att jag har slutat bry mig. Om mig alltså. Det finns inte tid till det. Eller ork. Eller lust. Jag brukade shoppa kläder (inte en masse, jag har väl aldrig varit en trendsättare direkt, men iaf lite då och då), samlade på örhängen, älskade nagellack. Jag har aldrig kunnat sminka mig men nog använde jag mascara. Jag lyssnade på musik, läste böcker (oj, så jag läste), tände rökelser och drack för mycket rödvin och rökte på tok för många cigaretter. Jag var liksom jag. Inget av det finns kvar. Eller jo, det gör ju det, det är bara jag som måste bry mig. Bry mig om mig. Vilket egentligen är helt otroligt, med tanke på hur självisk jag egentligen är och hur bra jag trivs i mitt eget sällskap. Hur kunde jag sluta att bry mig? Gav jag upp? Och på ett annat plan: hur kul är jag att leva med? En tråkmåns i gråmelerat som inte kan gå till simhallen med sin familj utan att tänka på hur mycket jobbtid det kostar henne.

Ja, jag skulle kunna gnälla ännu mer men någon måtta får det vara. Detta har som sagt gnagt på mig i flera veckor, äh, månader och nu ser allt mycket ljusare ut. Jag tar så klart tag i problemet (mer om det i ett annat inlägg) och flytten betyder en stor förändring och kommer att vara en vändpunkt på flera plan. Nu har alla problem analyserats, nu blir det till att kavla upp ärmarna och göra något åt eländet!