Jag blev ju avbruten förra gången, men här kommer resten.

Vi åkte alltså in till akuten idag igen. Eller ja, idag var vi med, det var vi ju inte förra gången. Hur som så var jag på helspänn, beredd att ta stryptag på den första som säger: "Allt ser bra ut." Men det behövde jag inte. När vi kom dit var det en del folk före oss men eftersom pappa inte orkade sitta lämnade jag mamma med honom och bröt mig in igenom en låst dörr för att fixa en säng (nå ja, jag hoppade (verkligen!) emellan när en man kom ut genom en egentligen låst dörr och slank igenom). Jag såg direkt en säng och en sköterska kom samtidigt. Jag förklarade läget och hon sa att "då behöver han inte vänta". Mamma och jag la pappa på sängen och medan sköterskan hämtade två filtar fick han ligga under min jacka. Han har gått ner så mycket i vikt och är så uttorkad att han huttrade som om vi hade -20 grader och han var naken eller något.

Där behövde vi bara vänta i två minuter, sen blev han hämtad - av en väldigt kompetent sköterska. Det var helt andra toner än förra veckan. Förra veckan gjorde de ju nada, verkligen INGET för honom, tjejen idag var genast igång. Han fick vätskedropp, de tog prover, hon verkligen frågade honom om sjukdomsförlopp, operationer, hur han har upplevt de sista 14 dagarna,... 20 minuter senare hade hon pratat med njurmedicin och transplantationsläkare (pappa har en ny njure och värdena var helt uppe i taket; gjordes INTE förra veckan), han hade röntgas (gjordes INTE förra veckan), de skulle ta en urinodling (gjordes INTE förra veckan), hon hade konsulterat kirurgin och beställt en gastroskopi (skulle göras förra veckan men de "tog tillbaka" det). Hon verkade iaf verkligen ha full koll. Efter två morfinsprutor och en spruta mot illamåendet sa han: "Jag är så trött, så trött" och sen slocknade han.

Vi får se vad som nu händer, vi har ju inte särskilt stort förtroende till detta sjukhus, men hon som var där idag gav oss iaf hopp om att det inte är ett totalt skithus. But I am watching.