Det bidde fingertutt med överraskningen. Pappa mår så där jättedåligt igen (ej mätbart blodsockervärde (för högt för mätaren), illamående och tröööött) så vi fick ställa in vår gemensamma middag. Eftersom mamma ringde precis i den sekund som jag hade gjort smeten till ugnspannkakan kommer J, jag och Trollungen att få äta en herrans massa pannkaka. :-D Nä då, den kan man ju frysa in så det gör inget.

Jag/vi vet precis vad som står på med pappa: så fort han kommer ut från sjukhus och dyl. blir han till Turbo-Benny och ska dola och hålla på heeela tiden. Han tar helt enkelt ut sig totalt. De två senaste dagarna har han huggit ner träd, lastat och tömt ett släp med renoveringsskräp, burit två sängar nedför en trappa, ut till släpet, ner från släpet, in i det nya huset - för att bara nämna några saker.
Det sitter i hans huvud, att inte kunna/orka köra motorcykel har tagit hårt på honom så nu försöker han bevisa (även för sig själv) att han visst har en massa kraft och ork till annat iaf. Men det slår naturligtvis tillbaka. Om han bara kunde ta det lite lugnt i ett litet tag så att kroppen får en chans att återhämta sig men nej, det är som att prata med en (sur och grinig) vägg. Mäh, nu har jag iaf fått gnälla av mig lite.