Som jag skrev häromdagen så är det inte lätt att vara min pappas dotter just nu. Jag vet att det definitivt inte är lätt för honom heller, inte alls, men att bara kunna stå bredvid och inte göra något åt honom, inte nå fram till honom medan han långsamt tar livet av sig (för det är precis vad han gör) är superjobbigt.

Igår var han och mamma på diabetescentret och träffade en dietist. Min mamma dristade sig till att säga att hon tycker det vore bra om han kunde få komma till en psykolog/kurator. Dietisten höll absolut med henne men pappa höll ju på att trilla av stolen. Sånt trams ville han inte höra talas om. När de kom hem sa mamma att de hade suttit och pratat lite och långsamt men säkert verkar det sjunka in för honom att livet inte längre är som det var för ett år sen. Att det inte går att ändra på utan att han måste anpassa sig. Kanske tog det vi sa till honom lite skruv ändå...
Han åt och drack iaf helt ok både igår kväll och idag (hittills iaf) och idag var han dessutom på första vattengympan (han har fått sjukgymnastik och vattengympa på remiss) och det tyckte han kändes bra. Det verkar som om han börjar återhämta sig men jag ropar inte hurra riktigt än.