Älskade mamma. (Och det är nu jag börjar gråta; jag hade tänkt utnyttja ensamheten och bl.a. gråta men det ville sig inte, men nu...) Hon är så fruktansvärt ledsen, så fruktansvärt rädd för livet utan pappa. Orolig över det ekonomiska. Så nära bristningsgränsen, det enda som håller henne på "rätt sida" är att pappa fortfarande är här. Jag kan inte längre hjälpa pappa, förutom att se till att han får den begravningen han vill och ordna med en fest innan dess, men vad i hela friden ska jag göra med mamma? Jag kan hjälpa henne ekonomiskt genom att flytta (går in på det vid ett senare tillfälle) men jag kan inte ersätta pappa. Naturligtvis. Jag vill, som Trollungen gör på mig, lägga handen på hennes axel och säga: "Ingen fara, det ordnar sig" men det gör det inte. Livet är snart ett annat och det blir aldrig, aldrig som det var. Hon tror att hon lever gammelmormors liv: hon blev också änka vid 55 år - och återhämtade sig aldrig. Hon träffade aldrig en annan partner och fick "stå ut" med allt tills hon blev 96 år. Det vill jag INTE för min mamma. Hon sa idag att allt är fel, hon skulle ha gått först och jag hoppas verkligen att hon inte följer efter.

Jag gråter inte så mycket för pappa - jag har förstått att vad som än händer, om han går vidare till något mystiskt ställe eller bara försvinner så lär han ha det bättre än nu. Jag gråter inte så mycket för min egen skull - även om jag just nu inte vet hur jag ska ta mig dit så vet jag att jag kommer att resa mig och kommer att acceptera ett liv utan pappa (jag har ju inget val, jag har ju en Trollunge). Jag gråter för mamma, som förlorar ALLT och måste leva med det.