Usch, är det inte det ena så är det det andra och lite till. Trollungen är jätteolycklig på dagis. J har lämnat henne två gånger nu och det har varit förknippat med stilla tårar. I morse sa hon för första gången någonsin att hon inte vill gå till dagis, hon ville stanna hemma. En annan dag hade det inte varit något problem. Eller jo, problem hade det ju varit men vi hade nog kunnat pyssla ihop det, men idag var hon helt enkelt tvungen att gå. Jag har ringt och pratat med dem och hon är ledsen till och från under dagen, det kommer och går.

Problemet är att hon är på en annan avdelning och även om hon känner personalen där är det inte hennes älskade M eller Y. Det är inte heller många barn från hennes avdelning. Hon trivs inte alls och mitt hjärta blöder. Min älskade Trollunge är olycklig.

Idag kan jag inte göra något åt det utan bara hoppas att personalen är "snälla" mot henne (och det vet jag att de är, hon sitter i knät hos någon när hon blir ledsen och de pratar tills det går över), i morgon får hon dock vara hemma. För första gången någonsin har vi då avlastning/hjälp av min mamma. Inte för att det på något sätt finns något positivt med min pappas bortgång men nu kan mamma avlasta vid såna här tillfällen. Istället för att gå till dagis i morgon kommer hon alltså att gå till mormor i några timmar och sen åker vi in till Karlstad för att fixa det sista innan begravningen.

Nästa vecka är allt i sin ordning igen, då är Skruttans avdelning öppen igen. Den vanliga personalen är där och även fler av hennes kompisar så förhoppningsvis blir hon då lika glad över att gå dit som hon hittills har varit.