Sen ett tag har Trollungen för sig en massa bebisfasoner. Hon ska sitta i Antilopstolen (som vi hade tagit bort men tog fram igen när vi hade bebisbesök), hon kletar med maten (hon som hade ätit så bra med gaffel i några veckor, nu funkar inte ens skeden), kryper,... Igår kväll när vi pratade om det så slog det mig: det har börjat en massa 1-åringar på dagis nu, antagligen härmar hon dem.

Idag ringde jag till dagis och berättade hur hon är här hemma och frågade hur hon är hos dem och mycket riktigt, de har också märkt en beteendeförändring. De tror att hon ffa är avundsjuk på att de små får så mycket uppmärksamhet och hon gillar inte att hon förväntas vara mer självständig. Det kan jag ju tro. Hon är lite lat (som t.ex. att hon helst vill bli buren men det har vi jobbat bort), hon vill inte ta på sig själv (hon kan men det är ju så mycket bekvämare när mamma eller pappa hjälper), "jag kan inte" säger hon, eller "hjälp mig". Hon har även börjat ta till tårar när hon är missnöjd, t.ex. när de säger till henne att iaf smaka på maten. Det gör hon hemma också. "Det är typiskt för ensambarn" fick jag också höra.

Tja, nu har iaf Antilopstolen försvunnit igen. Vi tänkte inte så mycket på att hon vill sitta i den men nu ser vi ju att det är en del i det stora hela. Vi måste också bli bättre på att uppmuntra hennes självständighet. Jag tycker att hon är rätt självständig. Om hon vill ha vatten hämtar hon det själv, efter maten springer hon och tvättar händerna självmant och såna saker men när det t.ex. gäller att ta på sig kläderna på morgonen så vet jag att jag är för snabb med att ingripa. Hon KAN, det är jag som måste låta henne.

Jaja, det blir nog bra detta.