På vägen till Göteborg där vi skulle ta Stena Line över till Kiel, ringde min mobil. Det var den tyska begravningsbyrån: "Vi kan tyvärr inte åka ut på onsdag, de har lovat storm och rusk." Som tur är kunde vi åka ut en dag tidigare, för oss betydde det bara att vi fick åka direkt från färjan till hamnen i Maasholm. Jag ringde pappas tyska vänner och de ordnade så att de kunde komma i tid. Det kändes lite konstigt, vi fick ingen tid att känna efter, att förbereda oss i lugn och ro utan vi körde som sagt direkt till hamnen.


Det tog ca 40 minuter att åka ut till de koordinater som pappa hade önskat sig så där hann vi samla oss lite och förbereda oss på vad som komma skulle. Vädret var så bra att vi trodde de drev med oss när de sa att de väntade en storm dagen efter (det skulle visa sig att det gjorde de inte, drev med oss alltså). Det var molningt men solen tittade fram en hel del.

Ingen av oss hade varit på en sjöbegravning förut men det var pappas största önskan: han ville begravas exakt där en vän begravdes för snart 20 år sen. Sen han var på den sjöbegravningen var det helt solklart att så ville han också ha det. Så här i efterhand förstår jag varför. Det var så lugnt, så fridfullt och så värdigt. Känslan av havets oändlighet, horisonten långt borta, vetskapen att han nu är fri, ett med havet, känns så mycket bättre (och så mycket mer som pappa) än om han hade legat nergrävd någonstans. Ceremonin var kort men inte för kort. Kaptenen höll ett tal, en blandning av några rader från oss, Goethe och om havets betydelse och sånt. Medan urnsättningen förbereddes slog en klocka fyra gånger och sen förklarades "Wachwechsel" ("vaktombyte", pappa har gått och vi tar nu över). Urnan sänktes ner i havet och sen kransen. Sjömännen intog avskedsposition (eller vad man ska kalla det) och vi körde en långsam runda runt positionen innan vi åkte tillbaka.


Vi valde rosa blommor istället för de vanliga röda, vi ville att kransen skulle påminna om denna blomma.


Måsen dök upp från ingenstans, lite kul att den kom med på kortet. Synd att jag inte fick med hur molnen bröt upp och det såg ut som om en komprimerad solstråle träffade kransen. (Nej, jag såg inte i syne, mamma såg det också.)


Då var det över nu. Eller vad man ska säga. Känslomässigt har det inte ändrat mycket - jag är fortfarade så otroligt ledsen, det gör fortfarande så fruktansvärt ont - men det känns skönt att vi faktiskt fick till det precis så som han hade önskat.