Ja, det är rätt så exakt vad jag precis fick höra av min mamma: "Saker har förändrats till det sämre men jag kan inte prata nu." Hon satt i ett väntrum på sjukhuset (pappa är på sin sjukgymnastik) så det är ju klart att hon inte kan prata men hur in i helvete kan det bli värre än det är?!

Kort sammanfattning: canceropererad i juni förra året, det gick inte så bra, han återhämtade sig aldrig kroppsligt tills cancern kom tillbaka igen. Denna gång blev det strålningsbehandling. Bara på senaste halvåret har han fått åka in akut flera gånger, för lunginflammationer, blodförgiftningar,... som här, här eller här. Han är GRAVT undernärd och alltid på gränsen till uttorkad.

Som jag skrev här så är det störtomöjligt för honom att ta det lugnt och för att verkligen se till att han förbränner mer än han får i sig så matvägrade han sen också. Vi pratade lite vett med honom och det verkade funka, han började äta mer och tog det faktiskt liiite lugnare. För en vecka blev han inlagd igen: uttorkad och dåliga blodvärden. Det där med blodvärdena är mysko och har varit så i 8 veckor nu. Värdena blir dåliga, han får en blodtransfusion och de blir bättre och 4 veckor senare är de dåliga igen. Han får då nytt blod och det "håller" tydligen i fyra veckor till. Naturligtvis hittar ingen något fel (hur är det möjligt?!).

I morse fick jag ett meddelande på Skypen om att han nu har slutat äta helt, någon klunk näringsdryck blir det då och då. Jag ringde upp för att prata om tvångsintagning men då satt hon som sagt i väntrummet på sjukhuset och kunde inte prata. "Det är inte längre så enkelt, saker har förändrats till det sämre." För mig låter det som en enda sak: cancern är tillbaka, eller rättare sagt så tog strålningsbehandlingen inte så nu kastar han in handduken. Det är det enda "sämre" jag kan tänka mig.